Tvärslocknade på soffan igår i vanlig ordning, fast då var klockan närmare 01.00 i alla fall, detta efter ett låååångt telefonsamtal med en mycket klok och rolig människa, herregud det är otroligt att man kan prata i telefon så länge, jag törs inte ens berätta om hur länge det var. Sonen som totalt vänt på dygnet gjorde middag klockan 24.00, potatismos med nedrörd köttfärs, detta upplagt i en ring på tallriken och i mittenhålet hällde han kantarellsås. Inget fel med det, jag fick lära mig av en klok man en gång i tonåren när jag klagade över maten att allt man tycker om kan man blanda. Punkt. Detta efter att han serverat stekt korv och jordgubbar med mjölk.
I dag har tron på mänskligheten återkommit igen, det mesta i alla fall, man behöver bara prata med lite vettiga människor för att den ska återkomma, så nu är ordningen återställd. Snön har försvunnit efter spöregn igår kväll så det är lika mörkt och jävligt som vanligt. I övrigt så känner jag att jag lider av en släng lappsjuka, det känns tomt och öde här ute i skogshelvetet, inte en människa så långt ögt kan nå, tyst ,öde och dött. Jag behöver folk,stimulans, lite liv! Jag är så understimulerad så det inte är klokt, det måste åtgärdas……
2 kommentarer
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Ja, jag kommer då aldrig att drabbas av lappsjuka. Ju längre ut i skogen och ju mindre folk – desto bättre. Problemet är bara att där det är långt mellan folk, där är det oftast kallt och mörkt LÄNGE och DET gillar jag inte!
TinTin: Jo jag tyckte det var skönt till en början efter ett antal intensiva år inne i stan, men nu börjar det krypa i mig, jag vill kunna bara åk iväg och ta en kopp kaffe och surra, eller att nån kommer över och hänger en stund emellanåt. Sommaren här är helt okej, den skulle jag inte vilja byta, men nu är dte ju inte sommar. Nej det med kallt och mörkt kan jag gärna vara utan jag med!