Det har varit olidiligt varmt ett par dagar nu, men idag tycks det bli lite svalare. Jag har verkligen svårt för den extrema värmen, ångesten kommer som ett brev på posten med den. Den 13 Juli 2002 så var det stekande hett ute.Jag låg ute på min tomt och solade. Så fick jag besök och gick in och satte på kaffe. Humöret var på topp, solen sken, jag hade precis köpt nya köksmöbler och var jätteglad för det. Så fick jag då det mest bedrövliga samtal. -Tomas är död, mördad.
Det är 30 grader varmt ute men jag börjar frysa, jag blir yr i huvudet och torr i munnen. Det känns overkligt. Jag måste drömma, det kan inte vara sant. Varför skulle han vara mördad? Vem skulle vilja göra det. Nej det kan inte stämma, det måste vara ett missförstånd. Jag går in till min bekant och häller upp kaffe i kopparna, frågar om han vill ha något att dricka. Min bekant har hört samtalet och förstår mer än jag, så han frågar vad som hänt. – Hon (min syster) sa att Tomas har blivit mördad säger jag, men jag tror inte att det är så, hon måste ha svamlat bara. Uppenbart var jag i chock. Vi går ut på internet och kollar tidningarna och där står det svart på vitt ” 40-årig man hittads mördad på Hisingen i Göteborg” . Den kvalmiga heta luften kändes ännu kvalmigare, nästan kvävande. Det ÄR sant, han är död. Jag vill ändå inte tro på det riktigt. Min kropp kommer ihåg detta, den associerar stekande sol och het luft med något skrämmande.
Ännu idag efter nästan 7 år så reagerar min kropp på den stekande hettan, den kopplar samman det med något hemskt och negativt. Den reagerar på samma sätt som då, med yrsel, snabb puls, overklighetskänslor och halv panik. Efter 2-3 minuter i solen måste jag gå in och kyla ner mig. Mitt logiska tänkande vet att Tomas inte dog den där natten för att det var varmt eller för att det var sommar, utan för att en enskild person valde att ta det beslutet att han skulle dö. det hade inte med solen och värmen att göra. Men min kropp har inte fattat det känns det som, utan den associerar hetta med något hemskt. Så dessa stekheta dagar är ett helvete för mig, det går bra om det fläktar lite eller om det inte är den här kvavande hettan utan ”bara” varmt.
Däremot när det nyss har regnat och solen kommer fram då blir jag glad, just den lukten som blir associerar jag med en rolig tid på kollot jag var på, Lördagsgodispåsen man fick, hur vi svingade oss i rep uppe i den gamla ladan. När det luktar rosor så blir jag också glad, då kommer jag ihåg hur jag och min bästis Gunilla satt ute och lekte ”fina damer” på gräset, iförda hennes mammas negligér som såg ut som prinsessklänningar i våra ögon. Men nu vill jag ha tillbaka min känsla för sommaren och värmen, jag vill kunna utnyttja dom få soldagar vi har. Hur länge ska det dröja innan kroppen kopplar att det inte kommer att hända något hemskt bara för att solen steker, hur länge det tar innan den fattar att Tomas död inte överhuvudtaget har med solen att göra?
2 kommentarer
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Hemskt, att ha fått värme och solsken förknippat med sorg och förtvivlan!
Bara en tanke, du skrev att du varit tvungen att vara ”praktisk” i så mycket runt din brors död, fixa och ordna, ta hand om andra som måste få sörja ifred. Och din egen sorg fick du skjuta åt sidan och släppa ut lite i smyg, så fattade jag det iaf.
Det du behöver kanske är att släppa fram all sorg och saknad och känna att du har rätt till det? DÅ kanske ångesten över sol och värme släpper?
CH: Jo jag tror att alla såna här ”beteenden” bottnar i att man inte gjort upp med sorgen riktigt, samtidigt är det lite skrämmande att göra det och allra helst för en sån kontrollmänniska som jag är, men det är väl ett måste förstår jag