Granskning ett måste

Thomas Olsson och Martin Cullberg som är Tomas Quicks advokater, har i dag skrivit en debattartikel i Expressen där de anser att Socialstyrelsen måste granska den vård Quick fått mellan 1993 och 2002. De ifrågasätter såväl den kraftiga medicinering som de flummiga tolkanden läkare och psykologer gjorde av hans ångestattacker. Dom ifrågasätter psykiatrikern Kjell Långbergs (för övrigt även JB´s läkare) som psykologen Birgitta Ståhles fastställande om att Quicks ångest och utbrott berodde på förträngda minnen från hemska brott som han förträngt. De har dock svårt att förstå den grundmurade föreställningen om Quicks farlighet, och där vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Han har faktiskt begått vansinnesbrott tidigare och att hans offer då överlevde var väl mer tur än något annat, läs om John´s möte med Quick här.Thomas och Martin undrar om samma behandling drabbar även andra patienter. Jag ska ge ett exempel.

XX har vårdats inom rättspsykiatrin i 24 år. Han dömdes som 22-åring efter att ha skjutit två personer. Han säger idag att han förstår att han var sjuk på den tiden, och han anser att han verkligen behövt vård. Han har flera gånger under åren läst igenom förundersökningen med sin psykolog för att bearbeta brottet och ta in det. Han har förståelse för att offrens anhöriga vill se att han aldrig mer släpps ut. Han har kort och gott bra brottsinsikt. Under dessa 24 år har han suttit på en massa olika kliniker, han har fått olika diagnoser allt efter han bytt läkare. Ena året har han haft en borderlinestörning, ett annat år har han haft ADHD och nu senast så har han diagnostiserats med antisocial personlighetsstörning. Han har alltså vårdats i 24 år innan man kommer på att han är psykopat. Psykopati är en mycket vanlig störning så visst låter det märkligt att det ska ta 24 år innan någon läkare upptäcker att han lider av det?

Han har medicinerats med det mesta under dessa år, ibland frivilligt och ibland tvångsmedicinerats. Någon läkare säger att han inte utgör någon fara för allmänheten, medan någon annan säger att han är väldigt farlig. Vissa vårdare kämpar för att han ska få friförmåner och förstår inte varför han är så hårt hållen, medan andra anser att han inte ska ut. För några år sedan avvek han från en permission och gjorde ett allvarligt självmordsförsök. Han orkade inte längre med tanken på att han kanske aldrig mer skulle bli fri. Efter att en utomstående person larmat 112 så skjutsades han till sjukhuset för akutvård. Efter några dagar skjutsades han tillbaka till den rättspsykiatriska kliniken. Än idag är det ingen som frågat honom varför han försökte ta sitt liv, hur han tänkte. Är det psykiatrisk vård? I hans journaler står att han råkade överdosera narkotika. Det handlade inte om ett försök att få ett rus av narkotika, utan om en medveten överdosering i syfte att ta sitt liv. Givetvis så kan man ju inte släppa ut någon som rymmer och knarkar.

Så tar vi JB som dömdes för mordet på min bror. Han har ingen brottsinsikt, han har ingen sjukdomsinsikt, han medicineras inte, han får ingen terapeutisk omvårdnad. Han får umgås flitigt med sin familj som tror på hans oskuld och som inte anser att han är sjuk. Man skiter i att kontrollera uppgifter om att han planerat nya brott, man frågar inte personen han försökt leja och man ifrågasätter inte påståendet på något vis utan han får fortsatta och utökade permissioner. Man anser att han är lika sjuk som när han togs in för 6 år sedan, men anser att det inte går att bota honom så man vill att han ska bo på ett behandlingshem istället. Man anser att han löper hög risk att återfalla i brottslighet av allvarligt slag, trots detta så får han flera permissioner på egen hand varje vecka.

Hur arbetar man inom rättspsykiatrin? Hur gör man bedömningar vad gäller risker ? Hur ska en felbehandlad patient kunna göra sig hörd, är det någon som lyssnar på en sjuk människa? Där ord står mot ord, är det nog sannolikt att man lyssnar mer på en psykiatriker än en mördare/våldtäktsman oavsett hur verkligheten kan se ut. Hur ofta går man efter beprövad erfarenhet och hur ofta går man på känsla och tro ? Varför avskedar man inte personal som ertappas med att ha misskött sig grovt ? Hur kan man låta personal som säger sig vilja skjuta våldtäktsmän och pedofiler arbeta kvar bland dessa? Ännu en gång så hoppas jag att man granskar rättspsykiatrin ur alla aspekter. Jag säger också ännu en gång att det knappast är ett enkelt arbete, men det handlar om sjuka människor och felbedömningar kan få ödesdigra konsekvenser för såväl patienter som samhälle. En riktig granskning av landets samtliga kliniker kan bara vara av godo. Quicks vård och behandling tycker jag verkligen man ska granska, för tänk om han nu skulle vara oskyldig till dessa mord och försvinnanden, då är han ju verkligen ett praktexempel på misslyckad vård. Då har psykiatrin blivit lurade av både sig själva, sina egna uppfattningar och av en sjuk människa, och det är illa.

5 kommentarer

Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI