Debatten om läkarassisterat självmord fortsätter. Nu är det förlamade personer som gått ut i media och säger att de önskade dö när deras skador var ett faktum, att dom då inte kunde tänka sig ett liv i en totalförlamad kropp utan bara önskade att de skulle få dö, åtminstone en av dom bad uttryckligen att han skulle få dö. Förra gången jag skrev om det här så skrev jag ju att jag tyckte man skulle kunna få rätten att bestämma om detta själv, men också att det skulle vara ett fåtal svårt sjuka som skulle kunna få den möjligheten att bestämma. Det är väl ganska självklart att en människa som vaknar upp och är totalförlamad umgås med självmordstankar, det är åtminstone inget konstigt med det. Men lika självklart är det att man begriper att personen i fråga är i chocktillstånd och löper en stor risk att gå in i en djup depression.
En djup depression kan i dom allra flesta fall botas, så därför ser jag inte att det skulle vara ”tillräckligt” för att få dödshjälp. Många som överhuvudtaget är psykiskt sjuka vill tillfälligtvis ta sitt liv, det brukar gå i vågor och det är förvisso ett stort lidande men det kan medicineras och man kan må bättre så jag skulle inte se psykisk sjukdom som ett tillstånd där man skulle kunna få assisterad dödshjälp. Martin Engqvist och Claes Hultling skriver:
När ska möjligheten att få hjälp att dö öppnas för dem med skoningslösa och – idag – obotliga sjukdomar som ALS – ett halvår efter diagnos? Sju, nio, tio månader? Eller kanske när patienten blir respiratorberoende?
Jag har på nära håll sett en släkting med ALS och det är en fruktansvärd sjukdom och jag skulle nog se i ett sånt fall att jag hade möjlighet att avsluta mitt liv i förtid om jag så vill. Jag har sett människor med lungcancer där tillfrisknande inte kommer att ske, jag har sett människor med KOL. Det är alla sjukdomar som ofta framkallar svår ångest, inte minst inför döden eftersom känslan av att sakta kvävas till döds uppstår. Skulle det då vara fel att själv få välja om man vill avsluta livet innan man kvävs till döds ? När man känner att ångesten över att luften inte räcker är för stor? Skulle det vara fel att kunna avgöra själv om man vill få ett värdigt avslut, när sjukdomen ändå är dödlig ?
Men som jag sa tidigare så kan jag tänka mig detta vid den typen av sjukdomar, inte vid mentala sjukdomar eftersom de inte är fysiskt dödliga, utan det finns stora möjligheter att med medicin eller annat kunna rätta till de svåra symptomen. De skriver också:
”Den krypande känslan av att man kanske är en börda för sina närmaste och dessutom ligger samhället till last lindras knappast av att samma samhälle erbjuder hjälp med självmord. Lika lite som staten eller någon annan kan berätta vad som gör en enskild människas liv värt att leva kan någon annan avgöra vad som gör det värt att avsluta det.”
Där kan finnas ett problem, att personen känner att den är en börda och vill inte att familjen ska behöva må dåligt. Men den andra meningen förstår jag inte, för det har väl aldrig varit på tal att det är läkare eller någon annan som ska avgöra om personen vill dö eller inte ? Det har väl alltid varit så att tanken är att patienten ska få avgöra det. Inte anhöriga och inte läkarna, utan den som är sjuk. Och givetvis ska det heller inte fungera så att den sjuke bara en dag ska säga att nu vill jag dö, utan det måste väl i så fall också föregås av ett antal samtal med tex psykolog och läkare. Det är en svår fråga men ett faktum är att vissa människor plågas till döds även i dag trots att det finns så mycket medicinska resurser. Vi lider med djuren som blir sjuka, och vi anklagar ägarna för djurplågeri om dom inte tar hunden till veterinären och ger den en spruta när den blir alltför svårt sjuk, hur kan det komma sig att vi tycker att en hund inte ska behöva plågas till döds men att det är ok att en svårt sjuk människa ska göra det ? Jag har sett människor verkligen plågas till döds i dödliga sjukdomar, jag har sett deprimerade människor som velat dö men ändrat sig.
Jag tror verkligen på att man vid dödliga sjukdomar ska få välja att få dö en fridfull död i ställe för att sakta och utdraget plågas ihjäl.Varför ska man låtsas som att ALLA har möjlighet att känna livsgnista eller glädje även i de svåraste stunderna i slutskedet av sitt liv? Det låter bra, men det är inte verkligheten. Den som säger det har aldrig sett någon plågas till döds…….
Läs även andra bloggares åsikter om Dödshjälp, Assisterad dödshjälp, Läkare, Patient, Anhörig, ALS, KOL, Cancer, Plågas, Lidande, Sorg, Smärta, Förlamning, Djurplågeri, Ångest, Depression, Mentala problem
2 kommentarer
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Det är en svår fråga du tar upp här. Givetvis finns det starka argument både för och emot aktiv dödshjälp och att det blir en stor konflikt för läkare, som svurit att rädda liv, om de ska vara de som i vissa fall ska avsluta liv är också förståeligt. Samtidigt resonerar jag ungefär som du. OM det inte finns något hopp om förbättring utan det enda som väntar är en plågsam död så tycker jag att den sjuke själv måste få rätten att bestämma om livet ska avslutas smärtfritt något i förväg. Personligen skulle jag också vilja få sluta mitt liv om jag blir så dement som min mamma blev. De sista två åren existerade hon bara, hon kände inte igen någon och kunde inte föra ett vettigt samtal med någon. Det var fruktansvärt att se hur hon satt eller låg, med en totalt tom blick utan några igenkännande glimtar alls. Hon åt och hon sov, men jag vill inte kalla det för liv utan just bara en existens. Men, det gäller mig själv, jag kan därmed inte förespråka att kraftigt dementa ska få dödshjälp, bara att jag själv skulle vilja ha det i den situationen.
Kicki: Nej det där är ju ett problem, för ska man lyssna på en fullt fysiskt frisk människa som är dement ? I sin lilla bubbla kanske din mamma tyckte hon hade det ganska ok också fast det inte såg uit så i dina ögon ? Ett annat problem är ju att många äldre känner att dom är till besvär. Jag vet inte men jag skulle nog bara vilja tillåta det för döende människor faktiskt