Efter mordet på min bror, JO-anmälningar, tjafs och bråk så hade ju media nappat på ”historien”. Det var ju faktiskt fler än jag som insåg det vansinniga att sätta mördaren 90 mil ifrån sitt hemlandsting, och rakt i knäna på oss, för att HAN ville det. En annan som tyckte jag hade för stora krav och var lite gnällig, det var Malin Siwe, då ledarskribent på Dagens Nyheter. Hennes artikel fick mig verkligen att gå i taket! Detta blir ett långt inlägg då jag vill visa både hennes artikel och mitt svar på den, som DN otroligt nog tog in!!
OBS! Har ändrat namnen bara…
Också hänsyn måste ha gränser
Det är förfärligt att bli utsatt för brott: att få hemmet skövlat och tillhörigheter stulna, att bli misshandlad eller våldtagen, att råka ut för att en anhörig dräps eller mördas. Det är rimligt att brottsoffer ägnas uppmärksamhet. Men det är inte rimligt att brottsoffer tillåts styra behandlingen av brottslingarna.
Catta, som DN skrev om 12/8, miste sin bror för två år sedan. Han slogs ihjäl med 18 yxhugg. Förövaren dömdes till rättspsykiatrisk vård. Den får han i Sundsvall, där familjen bor. Catta driver på, senast med en JO-anmälan, för att få förövaren flyttad till något annat sjukhus. Hon och de andra anhöriga känner ett starkt obehag, och rädsla, av att ha brottslingen i närheten.
Hans Klette, ordförande för Brottsofferjourernas riksförbund, anser att de anhöriga ska ha inflytande över placeringen.
- Mannen borde flyttas från Sundsvall. Bo Holmbergs önskan om att Mijailovic inte ska placeras i Karsudden är en liknande situation, sa Klette till DN.
I juli blev Socialstyrelsen klar med sin ”Rapport till regeringen med anledning av utredningsuppdrag avseende sjukvårdsinrättningar för viss rättpsykiatrisk vård”. Där förordar man en lagtext som säger att ”kravet på god säkerhet särskilt avser målsägandens och andra personers personliga säkerhet och fysiska eller psykiska hälsa.”
Det finns säkert fall där brottsoffren har skäl att frukta den som dömts till rättspsykiatrisk vård. Det kan handla om fall där missdådaren visat agg mot de anhöriga. Men att låta brottsoffers känsla av obehag styra placeringen av patienter i rättpsykiatrin är inte bra. Avsikten med vård- domen är att i möjlig mån rehabilitera brottslingen, få honom frisk. Det torde underlättas av att patienten vårdas på en inrättning i närheten av sina egna anhöriga och vänner.
Om det är så att brottsoffer far väldigt psykiskt illa av att gärningsmannen finns i närheten ska de naturligtvis få hjälp, till exempel stöd av psykologer för att komma vidare, för att sluta se sig själva som brottsoffer. Ingen människa mår bra av hålla fast vid en offeridentitet.
Alla är vi så mycket större än så. Vi är någons familj, någons vän. Vi är yrkesmänniskor och vi har fritidsintressen. Där ligger fram-tiden, den vi ska leva i.
MALIN SIWE
Här är mitt svar:
Du skriver den 13/8 att ”Också hänsyn måste ha gränser”. Där tar du upp den artikel som skrivits angående att jag vill ha min brors mördare flyttad från Sundsvalls rättspsykiatriska klinik. Den dömde har bott i Gbg i 20 år, och uppenbarligen klarat av att vara ifrån sina anhöriga under hela denna tid. Efter mordet så är det plötsligt väldigt viktigt att han får vara nära sina anhöriga och man placerar honom 4 minuter ifrån vår familj.
Jag tycker du antyder att vi driver denna fråga för att vi vill få uppmärksamhet och medkänsla. Att vi VILL vara brottsoffer. Att antyda att man ska söka psykologhjälp för att sluta se sig som ett brottsoffer är i mina ögon ett bevis för din okunskap i ämnet.
Ordet brottsoffer betyder ”den som blivit utsatt för ett brott som orsakat fysisk eller psykiska skada” . Så hur det än är så kan ingen som blivit drabbad av ett brott vara annat än ett brottsoffer. Sen kan man förstås gå vidare med sitt liv ändå, men det går inte att komma ifrån att man ändock är ett brottsoffer.
Du skriver att det säkert finns fall där man har skäl att frukta patienten. Det framkom inte i artikeln varför vi känner obehag och rädsla, och därför kan du omöjligen ha vetskap om vilka skäl vi har att frukta denna patient. Jag kan också upplysa om att detta inte handlar om någon slags hämnd gentemot patienten, utan endast om att min brors 5 söner, jag och mina systrar, samt vår mamma, ska kunna gå ut och känna oss trygga, ska kunna sova en enda natt utan att vakna av minsta knäpp.
Det handlar om att denna patient är ute flera gånger i veckan och att vår stad är liten. Är det för mycket begärt att låta denna patient sitta några fler mil ifrån sina anhöriga, om det innebär att vi kan känna oss trygga? Är det för mycket begärt att mina små brorssöner ska slippa se den person som dödat deras pappa ? Och såvida du själv inte har fått en nära anhörig mördad, så kan jag upplysa om att vi önskar inget hellre än att man bara kunde få glömma bort allt, att man kunde slippa bilderna i huvudet, och att detaljerna från rättegången om hur hjärnsubstansen skvätt runt försvinner ur ens medvetande. Dessa tankar och bilderna kommer upp varje gång man ser gärningsmannen. Nästa gång du skriver kanske du bör skriva i allmäna ordalag, istället för att skriva om saker där du saknar alla fakta.
Catta
Sen denna dag har jag tyckt genuint illa om Malin Siwe. Att ens jämföra stölder med mord och våldtäkter säger ju allt, och sen att antyda att det faktiskt finns dom som har ANLEDNING att vara rädd…..Vilken människa! Men professor Hans Klette letade i alla fall reda på mig och tackade å brottsofferjourens vägnar för mitt öppna brev, så det var ju kul 
Inga kommentarer än
Inga kommentarer ännu.
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
